SignedbyDashy

Chloés höstkollektion är den sista som står i Paulo Melim Anderssons namn. Nästa säsong tar den brittiskt födde Hannah MacGibbon över. Hejdå säger vi till den svenske designern och ser med spänning fram emot en ny chefdesigner för det unga märket som ständigt står till förfogande för förändring.

För Chloé är ett modehus som har genomgått stora förändringar genom åren. Ni kanske minns då Pheobe Philo slutade som chefsdesigner och de skira, gräddvita sommarklänningarna och klumpiga bruna ankelstövletterna abrupt fick lämna plats för Paulos lackklänningar och Doc Martens? Alltsedan det då modehuset grundades i mitten av 1900-talet har dess trademark varit att det har skiftat beroende på dess designer. Nya, innovativa och moderna designers har genom åren fått ta plats på toppen av detta modehus för att senare kliva av tronen och lämna den till nästa talang. Det är därmed lätt att säga att ett designerbyte innebär stor förändring och början av en ny era för modehuset.
En av huvuddesignerna hos Chloé var Karl Lagerfeld (vidare beskrivning är väl överflödig?) som på 60 och 70-talen designade skira, blommönstrade blusar och långa kjolar som i sin tur står för stilen som idag representerar hela den eran.

För sin sista kollektion för Chloé har Paulo Melim Andersson grävt i märkets historia. Karl Lagerfelds mönstrade chiffonblusar finns där. Likaså Philos moderna, flickiga touch. Och för att inte tala om Paulo Melims edgy kreativitet som ändå har övertaget visningen igenom. Är det något som Chloé har behållt genom åren så är det ungdomen och den unga kvinnans uttryckssätt och vardagskläder. Chloé är ett mycket intressant modehus att följa. Både bakåt och framåt i tiden. 

Belgiskt födde Martin Margiela är en stark kontrast till en del av de kommersiella modehus som idag får stor plats i media. Då andra kämpar för att försäljningssiffrorna ska leta sig uppåt genom att göra ett varumärke istället för bra design är Margiela någon som nästintill eftersträvar anonymitet. Han är allt annat än mainstream och i en värld där det är otrolig svårt att lyckas om du inte kompromissar din produkt till efterfrågan är det otroligt svårt att behålla en individualitet.

Sin utbildning gjorde han på konstakademin i Antwerpen där han gick tillsammans med en rad olika revolutionära modeskapare. Designer som eftersträvande avantgarde i sitt skapande. Med andra ord värderade dem innovativitet och nyskapande. Tyvärr har få behållit just denna individuella prägel över sitt märke, eller bit för bit förlorat den till en modevärld starkt präglad av media och där man som designer har varit tvungen att fråga sig själv om man vill tjäna pengar eller vara just nyskapande och utanför det förväntade.

Att Margiela valde det senare av dessa alternativ går fortfarande att se på hans design. Design där form och motiv dekonstrueras och materialen är återanvända. Ett kännetecken är dem markerade axlarna som vi ser en hel del av i modet framöver.

Att se en designer med denna bibehållna individualitet och självsäkerhet i sitt nyskapande är otroligt upplyftande för mig som åskådare (och kritiker). Jag finner mig själv att gräva allt djupare inom intresseområdet mode och därmed längre bort från just mainstream och de mest många kommersiella modehusen som, tråkigt nog, förlorat sin glans

Richard Avedon föddes 1923 i New York och blev tidigt erkänd toppfotograf. Han skapade konst med sin kamera, dels i tidningar som Harpers Bazaar och Vogue och även provocerande, orädda bilder till utställningar och reportage. Bland annat ett otroligt känsloladdat reportage från ett mentalsjukhus i Lousiana 1963.
Inom hans fotograferande inom modevärlden är bilden Dovima and the elephants mest känd. Dovima var en av 1950-talets största modeller och fotot är troligen modevärldens mest välkända. Avedon fann en vän och en perfekt modell i henne och efter hennes död ska han ha sagt; "She was the last of the great aristocratic beauties, the most remarkable and unconventional beauty of her time".
Den 1 oktober 2004 dog Richard Avedon i Texas USA och Richard Avedon foundation startade sin verksamhet. Många har förundrats, och gör det än, över hans vackra, provocerande, konstnärliga, karäktarisktiska bilder.

Dåligt samvete kan vara jobbigt att handskas med. Jag har dåligt samvete orsakat av att jag aldrig skriver inom den här kategorin. En kategori inom mitt modeintresse som verkligen tar stor plats. Fashionesearch ska innefatta modehistoria och kort och gott ska jag syna olika personer, modehus, trender och så vidare som har eller har haft en vikig plats i modevärlden. Jag vill och måste skriva mer inom denna kategori. Inte bara för att stilla mitt dåliga samvete utan också för att jag vill veta mer och utveckla mitt kunnande. Just nu ligger boken Modeologi på mitt nattduksbord. En bok som riktar sig till mode så som jag aldrig har läst förut. Väldigt intressant och jag återkommer med en recension då jag är klar.

"Fashion is no someting that exists in dresses only. It is in the sky, in the street, fashion has to do with ideas, the way we live, what is happening" Coco Chanel

Jag älskar den vida kjolen-silhuetten. Så 50-tal. så kvinnligt elegant och klassiskt. På 1940-talet introducerade Christian Dior "The New Look" som ni kanske känner till. Den nya silhuetten var feminink med fokus på de kvinnliga formerna. Den vida kjolen hade då ofta en underkjol i tyll för att hålla upp vidden.
Idag är Oscar de la Renta den okrönte konungen av vida eleganta kjolar och även märken som Marni och Thaakon visar i vår vida kjolar. Men jag frågar mig; kommer denna trend att träda tillbaka till det svenska modet, kommer vi att ta till oss denna trend eller har Diors vida kjolar helt enkelt försvunnit med 1950-talet?

Jo, det här med signaturistiska drag hos dylika modehus. Alla pratade (läs bloggade) ju nyss om det djurmönstrade som kännetecknar H&Ms mest nyliga samarbetspartner Cavallis design och för att ta ett annat exempel så varför inte en viss exlusiv skomakares röda sulor. Ja, letar ni lite i bland allt skrot och damm uppe i skallen så är jag säker på att ni, liksom jag gjorde, kommer att hitta fler modehus vars desig du kan känna igen enbart genom att kasta en blick på en vanligt förekommande form, skärning eller varför inte färg.
Två praktexemepel finns inom denna kategori för att understryka min poäng; Tiffany's och Hermés.

Den klassiska elefantbilden är tagen 1955 av Richard Avedon, en fantastisk fotograf som gick bort för ett par år sedan. Modellen på ovan nämnda bild äv Dovima (Dorothy Virginia Margaret Juba) och klänningen hon bär är Dior couture. Och så då till vad jag tänkte "recreation!" då jag såg den för första gången. För visst påminner bilden på Jessica Stam om den klassiska Avedon-tagna bilden!

Det har blivit mycket Chloé här i min blogg på sistone och en del Anja Rubik också för den sakens skull.
Min  resa genom Paulo Melim Andersson för Chloé är väldigt intressant. Jag gick ifrån att brutalt bli avbruten ur den Chloédröm som Pheobe Philo skapade för Chloé och jag föll inte alls för Paulos vision av Chloé. Men ju mer jag sett, förstått och vidgat mina vyer kring kollektionen har mitt tycke för den ökat drastiskt. Från att förstå hur Paulo tänker och faktiskt tycka att kollektionen är okej till att älska kläderna, väskorna och skorna.
Nu står jag här och kan inte förstå hur jag tänkte. Det här är så underbart. How can you not love it?

En riktigt bra modell på catwalken är en sådan modell som gör kläderna hon, eller han, bär intressanta. En sådan modell för mig är Anja Rubik. Hon föddes i Polen -85 och reste redan då, innan modellyrket, mycket med sin familj.
Som många andra inom sin branch upptäcktes hon tidigt och idag ses hon på catwalks för dem största modehusen världen över, i kampanjer som Estée Lauder, Chloé och Dolce and Gabbana. Dessutom har hon varit på omslaget för bland andra Allure, Harper's Bazaar och Vogue i Frankrike, Italien och Storbritannien.